jag skulle önska mig; nu ville jag först välja hvad den skulle blifva.
I skymningen kom jag tillbaka och gick förbi stället. Ungefär trettio steg längre bort såg jag en person framför mig på gatan. Han höll midten af vägen, eller rättare sagdt, hvarken vägen eller midten, men han rörde sig i kuriösa svängningar från den ena trottoiren till den andra, ungefär som när barn sätta en pendel i rörelse. I början trodde jag att det var någon som letade efter något, men då jag kom jemnsides med honom såg jag att det var mannen från backen, han som samlade till »materialier». Han kände det oaktadt igen mig och nickade åt mig med det blidaste leende. Ja, han var verkligen riktigt glad. Då måste jag skratta, och jag skrattade, och med skrattet öppnade sig den källa i min själ som bekymret så ofta håller tillspärrad, och den strömmade rikligen, och se, det var den riktiga, stora glädjen; annorstädes var den ej att finna, och af mitt innersta hjerta tackade jag Gud, som hade gifvit mig denna glädje. Glad återvände jag hem.
