124
Oktoberfantasier.
(1858.)
Oktober är det, men det är ett af dess bästa
ögonblick. Ja, man skulle nästan vara frestad att säga, att
denna illa beryktade månad ville visa hvilken grym orätt
man gör den, liksom en gnidare hvilken med en
storartad gåfva tror sig på en gång ha köpt sig fri från
all misstanke och rättighet att hädanefter gnida desto
mera. Ännu hvilar öfver trakten ett varmt skimmer
efter solnedgången, månen står blank på himmelen,
stjernorna tindra med en ovanlig renhet och styrka, och
öfver vestra horizonten höjer sig en sällsam bild, en i
rödt skimrande ädelsten, dragande en lång böljande
strålqvast efter sig; den sänker alltmera det glänsande
hufvudet, som om den beredde sig till flygt. Vi se ut
genom fönstret på en gammal, mycket gammal gård,
som ligger uppe i en af de vilda, ödsliga skogstrakterna
öster om staden. Det är en melankolisk trakt med sin
oöfverskådliga räcka af barrskogsklädda höjder, hvilkas
mörkgröna enformighet blott afbrytes då en gång om
året några få ljusa björktelningar der uppsticka, för att
anmäla att äfven der är sommar, Nu har de sednaste
dagarnes barska höstvädar utplånat äfven det sista
spåret deraf. Men sedd i den hemlighetsfulla, förvillande
dager, som aftonhimmelen i detta ögonblick meddelar
