Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

124

Oktoberfantasier.
(1858.)



Oktober är det, men det är ett af dess bästa ögonblick. Ja, man skulle nästan vara frestad att säga, att denna illa beryktade månad ville visa hvilken grym orätt man gör den, liksom en gnidare hvilken med en storartad gåfva tror sig på en gång ha köpt sig fri från all misstanke och rättighet att hädanefter gnida desto mera. Ännu hvilar öfver trakten ett varmt skimmer efter solnedgången, månen står blank på himmelen, stjernorna tindra med en ovanlig renhet och styrka, och öfver vestra horizonten höjer sig en sällsam bild, en i rödt skimrande ädelsten, dragande en lång böljande strålqvast efter sig; den sänker alltmera det glänsande hufvudet, som om den beredde sig till flygt. Vi se ut genom fönstret på en gammal, mycket gammal gård, som ligger uppe i en af de vilda, ödsliga skogstrakterna öster om staden. Det är en melankolisk trakt med sin oöfverskådliga räcka af barrskogsklädda höjder, hvilkas mörkgröna enformighet blott afbrytes då en gång om året några få ljusa björktelningar der uppsticka, för att anmäla att äfven der är sommar, Nu har de sednaste dagarnes barska höstvädar utplånat äfven det sista spåret deraf. Men sedd i den hemlighetsfulla, förvillande dager, som aftonhimmelen i detta ögonblick meddelar