Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/127

125

åt den, gör den ej detta dystra intryck; vi kunna mycket lätt föreställa oss huru vackert det skall vara. Man skulle kunna tro att träden derutanför stå i sin löfprakt, och genom den slöja som månskenet i förening med det snöhvita daltöcknet kastat öfver höjderna se vi ett fantastiskt landskap med gletscher, sjöar och luftiga ögrupper; genomskinligt, stereoskopiskt färglöst förtonar det sig i fjerran, der det förlorar sig i en skinande silfverstrimma: fjorden och Christiania. Ja, månen smickrar. Ännu vackrare skiner den inne i rummet. På det med mattor belagda golfvet tecknar den två stora fyrkantiga fönster, prydda med de herrligaste silhouetter af blomkrukor — ingen mästersax kunde gerna klippt dem konstmessigare; ja, en fruntimmersnacke och en profil ha till och med kommit med på köpet. Med tillhjelp af detta sken och en liflig belysning från en af tidens tand halfförtärd lucka på en klumpig, stor kakelugn, som bär den vördnadsvärda inskriften: »Bærum 1760», kunna vi tydtigt orientera oss i rummet. Det första intrycket deraf skiljer sig ej synnerligt från det som man emottar af hvarje med modern komfort utrustad boning. Vid närmare skärskådande skall man dock upptäcka att rummets byggnadssätt och ursprungliga inredning föga motsvarar möblemanget, en brist på öfverensstämmelse som det obestickliga dagsljuset kanske skulle på ett bjert och störande sätt afslöjat. Det förtrollande månskenet förtäljer oss blott att vi befinna oss i ett af de strängt fyrkantiga rummen i den gamla byggnaden, som sannolikt tjenat till praktrum för mer än ett hädangånget slägte. Derom vittna de alnshöga panelningarna, de massiva dörrarna som ännu bära spår af förgyllning, men