126
framför allt de med brokiga figurer målade tapeterna. Hvad dessa figurer egentligen föreställa, derom kunna vi i det halfdunkel som råder i rummet blott anställa gissningar; emellanåt far ett bjert skimmer öfver dem och belyser på ett rätt hemskt sätt en ensam figur, ett ansigte, kanske ett sväfvande hufvud — äfven de måste skådas vid dagsljus. Vi skulle då se Jephtas dotter med sina jungfrur, alla i styfva korsetter och högklackiga skor; de äro försedda med cymbaler och lutor samt gå den olycklige fadren till mötes. Vi skulle se Salomos dom samt David spelande på harpa — allt utstyrdt med en färgprakt som trotsat minst ett århundrade, men heller icke mera. Det är nemligen lätt att uträkna, att dessa tapeter och den öfriga rika utstyrseln förskrifva sig från en mycket sednare tidpunkt än sjelfva gården, hvilken, att sluta af det årtal som befinnes gjutet på klockan i det lilla tornet, förmodas vara bygdt anno 1560. Ett århundrade derefter eller ännu sednare har en eller annan praktälskande egarinna af gården velat modernisera sina rum, och då anskaffat dessa tapeter, efter, Gud vet, hvilka tvister med sin äkta man, som kanske tyckte att de bruna nedrökta bjelkväggarne voro goda nog; de hade bevittnat så månget muntert jagtkalas, hvarefter de ännu bära tydliga märken, och som verlden går i ett evigt kretslopp, så ville händelsen att just dessa tapeter nu åter voro föremål för en äktenskaplig tvist, i det husets unga fru dagligen suckade efter att få dem utbytta mot andra »mera anständiga», under det hennes herre och gemål förmenade att nu kunde de gerna få sitta i fred så länge huset stod qvar, det skulle snart ombyggas, en strid, hvari Christian, familjens hoppfulle, tioårige son, på sitt sätt hade tagit parti
