genom att på det omsorgsfullaste genomborra alla figurernas ögon.
Gårdens egare, hr Edeltorp, var redan en till åren kommen man och hade i en följd af år varit embetsmän i Christiania. Men af brist, vare sig på ärelystnad eller förmåga, hade han aldrig kommit längre än till en kopisttjenst i revisionsdepartementet. Onda tungor visste berätta, att detta anspråkslösa embete blott var en täckmantel för en mindre hederlig, men mera inbringande verksamhet, men hvad säga icke onda tungor! Detta lemnar jag i sitt värde; en sanning är, att hr Edeltorp plötsligt uppträdde med en betydlig förmögenhet, som skaffade honom en ung, vacker hustru, och ställde honom vid gränsen af det mål för hvilket han i många år arbetat. Hans dröm, hans ärelystnad var uppfylld: han egde en ung hustru och ett gammalt herresäte, och han hade ingenting att göra.
Omkring bordet i det klara månskenet sitta fyra fruntimmer, hvilka, iklädda vår tids rika modedrägter, rätt väl passade i den omgifning jag försökt åskådliggöra för läsaren. Tre af dem kunna kallas mer eller mindre unga och vackra, och visa i drägt, hållning etc. att de tillhöra en klass, som det må vara mig tillåtet att beteckna med namnet Christianiadamer. Det fruntimmer, som sitter med ryggen vänd mot rummets bakgrund, så att vi tydligt kunna se konturerna af hennes gestalt mot det starka skenet från kakelugnen, är husets unga fru, Betty Edeltorp. Hon har namn för att vara vacker, och enhvar kan också genom att hopsummera hvarje af dessa oklanderliga drag få denna skönhet att gå ihop såsom ett annat räknetal, men ännu har ingen känt den, eller när han såg henne eller
