annat en anteckning om något spökeri på gården, hvilket han påstår skall upprepas efter en viss tidpunkt på en viss dag:
— Betty! Fru Edeltorp! Det der måste ni ändtligen läsa upp för oss. Låt oss genast få höra det!
— Ja, om jag kunde, skulle jag med största nöje göra det, men det hör, tyvärr, till omöjligheterna. Min man förvarar denna klenod i sitt allraheligaste, just i det gamla skåpet. Åh, ni skulle se det! Jag emotser med förfäran den tid, då Edeltorp slutat sin kuriositets- och antiqvitets-samling och alltsammans skall uppställas i det nya huset. Jag förmodar att skåpet och stolarne skola pryda salongen, och glad skall jag bli om de här smakfulla tapeterna ej äfven få göra sällskap.
Skuggbilden hade under detta fruns sista yttrande stigit upp och pysslade med någonting i rummet. Hon närmade sig nu lika tyst och lemnade frun en gulaktig pappersrulle, hvilken, då den uppvecklades, visade skriftecken af ovanlig storlek.
Fru Edeltorp emottog den med ett anskri af öfverraskning.
— Hvad i all verlden! Kära mamsell Bolt, hvar fick ni tag i den? På hyllan? Det är omöjligt! Hvad tycker ni väl, här har min man glömt sitt kära, dyrbara manuskript!
— Det var ju herrligt; låt oss nu genast höra det.
— På ögonblicket, så snart vi fått in ljus... Ack, mamsell, vill ni vara så god!
— Nej, nej, icke ljus, bad Julinka; låt oss sitta litet till i skumrasket. Du kan mycket väl se att läsa, Betty.
