142
låga, de unga och de gamla qvinnorna skulle få sina önskningar uppfyllda; så snart de önskade sig något.»
— Det var då besynnerligt, anmärkte Anna, att bara qvinnorna skulle få godt af dvärgens anordning.
— Karlar som stå under toffeln svärma alltid för qvinnorna, sade Julinka.
— Om du en gång till afbryter mig, Julinka, så slutar jag.
— Det var ju icke jag som afbröt dig!
— Tyst nu! »Och det begaf sig året derefter, hvilket var anno 1607, att en stor och faselig komet visade sig på himmelen, och en dag uti den månaden Oktobris kom den med sin gräsliga svans så nära, att jorden rystade och bäfvade och många menniskor förnummo likasom en förtärande eldslåga. Och se! Det skedde såsom den underjordiska dvärgen sagt, ty dessa högst olyckliga och osaliga väsenden äro blott ringa och usla redskap i Herrans hand, till menniskornas gagn och räddning, i det den Allsmäktige nyttjar dem än till alla slags pröfningar, än till att begåfva och belöna menniskorna. Men fru Engel tänkte alls icke derpå; hon begärde intet för sig sjelf, utan blott för andra hade hon fromma önskningar när hon hade sådana. På gården var en tjensteflicka som sade till en annan tjensteflicka, att hon gerna skulle vilja se sin fästman som var sjöman och som var till sjös på väg till främmande land, och just som hon sade detta bröt hon ut i stor veklagan, men den syn hon sett ville hon icke omtala för någon menniska. På aftonen hände det att fru Engel Christine, då hon satt i sitt hvardagsrum, önskade att hon kunde få se och omfamna sin lilla dotterdotter, och se! i samma ögonblick for en vagn in
