genom gårdsporten; det var hennes äldsta dotter, som bodde nära Tönsberg. Hon kom nu åkande och medförde sin lilla dotter, hvaröfver fru Engel blef svårligen förskräckt, ja, nästan sjuk af glädje och förundran. Då hon gick till sängs önskade hon, såsom hon alltid plägade när hon skulle gå till hvila, en lycklig och salig ändalykt, och i detsamma insomnade hon sött, och se! om morgonen, då man ville väcka henne, låg hon död och stel i sängen.»
Här rullade fru Betty ihop manuskriptet och fruntimmerna suckade. Efter en paus yttrade Julinka: Men nästa gång trollet hade sin födelsedag, hur gick det då?
— Derom finnas inga anteckningar. Den poetiske klockaren lefde kanske icke så länge. Men det går derom en sägen, som jag nyligen hört Elsa, vår gamla piga, berätta för Christian. Den faller litet in i det burleska, men om I ha’n lust att höra den, skall jag berätta den så godt jag kan, det vill säga utan den originella poesi, som utmärker Elsas föredrag.
— Berätta, berätta!
— Det var ett af dessa år, då »den grufliga kometen med sin glödande svans stod på himmelen.» Jag antar att det var kometåret 1759. Då bodde här en major von Edeltorp, hvilkens fru var en verklig motsats till fru Engel Christine, emedan hon var lika hårdhjertad som denna varit from och gudfruktig. Om I ha’n mod att göra fru majorskans bekantskap, så är det den röda damen med bolognesaren på armen, som hänger till höger deruppe i gången. Hon liknar en kruttunna, som hvart ögonblick kan explodera, och jag finner det vara en särdeles sinnrik idé att man placerat henne emellan gårdens två brandsprutor.
