den underbara ädelstenen. Då skickade féen ut allt hvad som fanns af lefvande och dödt med den förtviflade fjäderbusken i spetsen för att söka efter den rånade klenoden; efter hand tröttnade alla de sökande och vände om, utom fjäderbusken, som fortfor att i rastlös fart genomila himlahvalfvet; hvar gång han ser ett väldigt, skinande klot, tror han sig se sin förlorade hälft, kalifens turban, hvars herrliga smycke han en gång var, och då flyger han rakt på det samt förorsakar der en dödlig förskräckelse, men ränner derpå sin väg igen när han märker sitt misstag, och sålunda skall det fortfara genom årtusenden. Sådan var historien; hvad tycken I om den? — Jag tycker att den, för att vara hopgjord af dig, icke är så illa, sade fru Betty; det är verklig fantasi uti den.
Det blef en paus, medan fruntimmerna stirrade ut på det glimmande fenomenet med den ofrivilliga, häpna förvåning, hvarmed menniskorna så länge verlden står skola betrakta detta sällsamma föremål.
— Det är eljest bra underligt, yttrade frun, att det skall vara så svårt att hitta på en önskan. Jag påminner mig, att då jag som barn såg ett stjernfall, och jag skulle önska mig något, hade jag aldrig något i beredskap. Jag tycker eljest just icke att det felas oss önskningar.
— Kanske det kommer sig deraf att vi ha alltför många sådana, sade Anna. Om vi hade färre önskningar för oss sjelfva och flera för andra, liksom den fromma fru Engel, så behöfde vi kanske icke så länge söka efter dem.
— Det förstås, yttrade fru Betty, litet pikerad, att vi ha mer än tillräckligt af dåraktiga och syndiga
