148
önskningar, gudnås! Men när det, som här, är fråga om de oskyldiga önskningarne, så är det icke så lätt, skulle jag tro, att få fatt i en som lofvar oss mera än en blott ögonblicklig tillfredsställelse, en öfvergående njutning. Då jag t. ex. i dag på morgonen hörde regnet ösa ned, såsom det varit vanligt nu på en tid, tänkte jag: Måtte det bli vackert väder tilldess I kommen hit, och måtte Edeltorp icke komma hem till middagen... i sådant väder, menar jag... och flera dylika »måtte det» och »måtte det», så är det ju i det hela ingenting att önska, om man nödvändigt skall önska något. Jag erinrar mig här hustrun och mannen i sagan, hvilka fått tillåtelse att göra tre önskningar: hustrun önskade en korf; mannen, ond öfver denna dumhet, ropade: Måtte korfven hänga i din näsa; den nästa önskningen blef då att hustrun mätte bli befriad från det obehagliga bihanget. Klokare var då gamla Elsa i dag! Tänk, hon hittade i trädgården en ring, som hade kommit bort för tre år sedan. Hon visste att den var tappad der, och i middags, då hon skulle gräfva upp litet pepparrot och hon bedröfvad önskade sig tillbaka sin ring, som var ett dyrbart arf, fick hon den i handen i en jordklimp!
— Jag vet nog hvad jag skulle önska mig, sade Julinka. Jag skulle önska att jag kunne tala.
Begge damerna menade, att naturen rikligen dragit försorg om Julinka i detta hänseende.
— Åh, jag vet hvad I menen, sade Christianiabarnet med ett allvar, som i det ansigtet åtminstone var sällsynt att se. Att jag kan låta tungan röra sig i tid och otid, jag menar då det varit bäst om jag tegat, det kallar jag ännu icke att kunna tala.
