— Du menar således att kunna hålla tal? Jag tror att du skulle reda dig rätt bra äfven med det; gör ett försök !
— Nej, jag kan icke.
— Åh, genera dig icke; låtsa som om du föresloge en skål och stode inför ett helt lyssnande auditorium!
— Jag kan verkligen icke. Jag vore ej i stånd att hitta ett enda ord. En enda gång i mitt lif har jag försökt föreslå en skål. Det var på landet, och jag kunde ej få fram något annat än: God vind för de seglande.
— Lycka åt de friande och förlåtelse för de felande, inföll Anna. Åh, det är en vacker, gammal skål, en rörande skål!
— Ja, men till och med den kom bakvändt, så att det blef: Lycka åt de felande, förlåtelse för de friande, eller någon sådan gallimathias. Nej, förstå mig nu rätt: Jag skulle vilja ha förmåga att uttrycka mig om hvilket ämne som helst — vore det än en morot, om man så vill — oberedd och dock korrekt, kort, träffande och intressant; jag skulle vilja kunna det utan att låta de omgifvande föremålen inverka på mig. Karlarne kunna det; de förvirras ej af omgifningarne. Det är just den högtidliga stämningen som lyfter dem, på den lita de, med den blända de. Ty undersök bara litet nogare ett af dessa tal som hållas af våra första toastutbringare och vi skola snart få se hvad det är värdt; rent ut sagdt, vi skola upptäcka att det är idel nonsens. Men hvad gör det! Det är bygdt på stämningens bländverk, och — det bländade, det hänryckte, det applåderades, medan det yppersta snillefoster får finna sig uti att göra fiasco, då det är nog dumt att
