så olycklig att träffa på. Men, Gud ske lof, sådana tal som jag menar hör man dock icke så sällan här hos oss, vare sig i kyrkan, på tinget eller i festsalen. Då känner man hvad det vill säga att ordet, det kraftiga ordet, förenar sig med situationens gripande makt och af den liksom göres lefvande. Hvilken skilnad mellan att läsa ett tal och höra det! Se här är mannen på sin plats och i sin herrlighet. Men vi qvinnor känna då att vi här alls icke äro på vår plats. Det är en naturlag att vi skola tiga och ej tala i församlingen, »en lag som har den otvetydigaste röst i vårt hjerta, och som borde vara oss nog, äfven om Skriften aldrig upprepat den.»
— Ja, det blir en annan sak när ni tager det så, fröken Anna! Men ni är så högtidlig, jag skulle just vilja veta hvad ni nu tänker om mig!
— Jag tänker blott att Julinka är mera intagande när hon stammande utbringar den gamla skålen: God vind för de seglande, och vänder upp och ned på den, än när hon vill hålla det beprisade, blixtrande skåltalet. Min kära Julinka, lemna talarestolen åt karlarne! Det är der de ha sina inspirationer; till den äro de födde improvisatörer. Tro ej att vår lott blef ringare. En qvinna, som är en rätt qvinna, är sjelf en improvisation, en lefvande dikt. Må männerna med sina tals makt ge lif åt festerna, en qvinna skall göra lifvet sjelf till en fest, och att rätt — ja, rätt många ibland oss måtte förstå denna uppgift, skulle vi ej allesammans önska det?
— Åhjo, det skulle allt vara mycket vackert. Men ni, fröken Anna, ni lefver blott i en idéel, upphöjd verld, dit vi vanliga menniskor ej kunna följa er. På
