154
det sättet kan man blifva upphöjd öfver alla önskningar.
— Min söta Julinka, jag ville önska att jag kunde hålla ett tal som riktigt kunde roa er, det vill säga ett hvaraf ni kunde göra dugtigt narr. Och jag ville önska att vi hade den antika punschmuggen, som vår värdinna försäkrade hörde gården till, och som hon lofvade vi också skulle få, om vi voro flitiga och snälla.
Då hördes ett slamrande ljud från förstugan.
Det lät liksom bjellror klingande sakta och taktmessigt till bullret af fotsteg som närmade sig.
Dörren for upp med ett doft ljud.
Då ljöd ett skrik, ett trestämmigt, dämpadt skrik. Det kom från de tre fruntimren, som sutto så, att de hade ögonen mot dörren. Julinka hade sprungit upp och kastat sig ned emellan mamsell Bolt och Anna, i det hon skälfvande trängde sig intill dem begge. Fru Betty satt med ryggen vänd mot dörren.
Den inträdande kom nu in i den sneda fyrkant, som månen tecknade på golfvet, och han befanns vara — den lille Christian, som bar en bricka, hvarpå stod ett krus af sällsam, gammalmodig form, omgifvet af glas. Temligen vårdslöst satte han brickan på bordet.
— Du stygga pojke, hvad du skrämmer oss! yttrade modren. Hvem har bedt dig komma med punschen förrän vi begärt den.
Men den lille Christian svarade blott med ett skratt, som lät riktigt hemskt mellan de tomma väggarna och de djupa vråarna, derefter gick han och slog dörren igen efter sig, så att väggarna darrade. Ett nytt
