och leende på läpparne; hon får ej sjunka ned och hon får ej vackla med sin börda. Konstnärerna äro skrämda ur landet, och våra poeter skulle gerna gå samma väg om det ej förbjödes af sig sjelf. Och teatern, teatern! — Hvilka äro dessa otaliga synliga minnesmärken öfver vår sjelfständiga verksamhet, »öfver hvilka vi med rätta kunna vara stolta?» Jernvägsstumpen, som hvarje ögonblick sjunker ned i leran? Vårt byggande, den hastighet hvarmed gator och hus uppstå? Vi ha hittills sannerligen haft föga orsak att glädja oss öfver det sätt hvarpå denna angelägenhet varit administrerad. De bästa byggherrar vi tills dato haft äro, synes det mig, våra eldsvådor. Om ej dessa allvarliga, men objudna rådgifvare emellanåt toge sig saken an och med sin eldgriffel satte några märken för oss och uppdroge några linier, så skulle vår stad i denna stund se ut som ett hönsrede, hvilket hönan sparkat omkring åt alla håll. Våra byggnader, våra offentliga byggnader! Hvad skall man säga om dem? Att de vi uppfört just tyckas vara ställda der för att visa efterverlden huru man icke skall bygga dem? Och ehuru man nu skulle kunna tycka att det kunde vara nog af dylika dyrbara mönsterbyggnader, så är det dock ännu icke nog, nej, vi skola ha ännu flera af dem.
Midt uti all denna halfhet och osäkerhet, allt detta arbetsqvalm, medan hvar och en på sitt sätt lider af detta aldrig slutande förberedande tillstånd, förefaller det som en parodi att höra klagas öfver tidens materialism, öfverhandtagande komfort och lyx m. m. Liksom om denna del af vår tillvaro nått en sådan utveckling, en så hög grad af sybaritisk välmåga, att någon fara för
