162
idéernas lif deraf kunde befaras! Nej, tvärtom! Det är just detta tillstånds stora bristfällighet som verkar tyngande på anden och som gör blotta tillvaron till någonting så i hög grad tungt och tryckande. Vår nation liknar ej en bonde, som byggt ett solidt, försvarligt hus med goda matskåp och en varm spiselvrå och som tror att lifvets uppgift dermed är löst. Hon liknar mycket mera en olycklig man, som flyttat in i ett halffärdigt hus; han har upphöjda intressen och han är mycket mera egnad att taga vara på dessa, än att mura och hyfla. Men det regnar in till honom, och hans skorsten ryker in, och då måste han gripa sig an med att mura och hyfla. Grannarne skratta kanske åt den stackars mannen, som ej får någonting färdigt, grannarne som sitta helt lugna och kunna taga sig en lur ofvanpå maten eller motion, om det bättre befordrar matsmältningen. Vårt andliga lif är friskt och kraftigt, det har otåligt följt de arbetande krafterna i hälarna, det står nu utanför och ropar med tusentals röster: Plats der! Huru länge skall jag vänta? Utanför står ungdomen och fordrar att få vara ung innan hon blir gammal och utsliten; utanför stå qvinnorna och fordra en grön äng att vandra på i stället för drottning Gunhilds mosse; de fordra att bli aflösta af ett ordentligt disciplineradt, lagbundet tjenstefolk, och att få intaga den rang i samhället hvilken andra nationer anvisat dem; utanför stå konstnärerna och begära plats för sina målningar och statyer och plats för sig sjelfva; och våra skalder; — ack! de fordra ingenting, de tiga.
Väninnor! Låtom oss vända oss från denna nutidens föga vederqvickande scen, och följen mig två à tre decennier tillbaka. Det var på den tid gryningsskalden
