sjöng: Ack, jag är blind för denna yttre id och äflan, utan att ana det denna id och äflan först då riktigt skulle begynna. Ännu rörde den sig helt oskadligt i utanverken, under det tillståndet innanför beqvämt kunde hänföras till tidernas chaos, då »töcknet ännu sväfvade öfver vattnen.» Men i denna sin första otämjda, af arbetet ännu ej nedtryckta kraft tog det andliga lifvet en högst märkvärdig fart. Det var en vild, jäsande, en stridens, en splittringens tid, men hvilka krafter utvecklade sig icke i jäsningen! Hvilken eld och hänförelse uppburna af de rikaste, djerfvaste förhoppningar! Den ungdom som i åren 1830—1840 uppträdde på lifvets scen, skall, när det är fråga om talent och duglighet, knappt öfvergås af någon sednare generation. Denna ungdom var icke bildad och polerad som den nuvarande, men den var ung, det var passion och poesi i den, och hela lifvet hade en så förunderlig fart, att till och med den obetydligaste blef lyftad och släpad med. Det skummade och jäste öfverallt, och skummade äfven i sång, tal och skrift. Och qvinnorna voro med i striden och väntade längtansfullt den nya tingens ordning, som skulle utveckla sig derur, och det som vanns delades med dem, ja, bytet delade de trofast (hör!) Ty I skolen veta: det var i samlifvet emellan de begge könen som denna period just hade sitt mest betydelsefulla drag. (Hör, hör!) Väninnor, det är förnämligast vid detta jag vill dröja, det är till minne af de dagarnes sällskapslif i dess många sällsamma motsatser jag vemodsfullt höjer min bägare!
Ja, den tiden hade »herrarne något att säga damerna», hvart samqväm var en fest, och damerna lönade dem med att vara vackra och älskvärda och med att
