166
man lefde der. Nej, att hon säger sig ha roligt är just att tillstå att hon har tråkigt. Och tråkigt har hon. Stackars ungdom! omedvetet känner hon hvad som felas henne utan att kunna göra sig reda för hvad det egentligen är. Och hvad hon saknar, det är hennes legitima arfvedel af Guds nåde, denna uteslutande besittningsrätt till lifvets poesi och herrlighet, som blott en ung man och qvinna kunna i glädjens och smärtans klingande mynt tillvexla sig af hvarandra. Med ett ord, hon saknar lif och själ i de vackra formerna. Blott detta djupare, ömsesidigt väckande och förädlande samlif emellan de begge könen, hvilket kräfver äfven andra skådeplatser än balsalen, kan göra sammankomsterna till fester; utan detta skall mattheten och tomheten alltid titta fram under glansen. I ett väl organiseradt sällskapslif äro balerna alltid det högsta, buketten hvari alla krafterna samlas och slå ut i skimrande fägring; men så som man nu för tiden brukar dem, missbrukas de, ja, man behöfver intet bättre bevis på huru mycket vår tid saknar, än att man griper till balerna som det enda medel att komma tillsammans, utan att göra sig besvär att taga en enda tanke med.
Äfven denna sida af vår andliga lifsutveckling står på ett bedröfligt sätt stilla och synes, trots de många vilseledande tecknen, snarare ha gått tillbaka än framåt. All omsättning i de lifvet befruktande elementer, som äro förhanden, synes ha stannat af. Vi sakna föreningspunkter, der dessa krafter kunna finna hvarandra, inverka på hvarandra och sålunda växa till en samfält andlig rikedom. Vi sakna ledare, personligheter, hvilka med sin ställning och sina öfriga egenskaper vore egnade att bilda sådana kretsar omkring sig, der
