förundrad blef jag icke då mina blickar föllo på bokstäfver, gula af ålder, och på en utanskrift, så lydande:
»A mademoiselle la comtesse Mathilde Marguerite de S. - Norvège.» Sigillet med den grefliga kronan var brutet det mycket stora brefvet innehöll dock blott några rader, skrifna med darrande, nästan oläsliga drag. Jag gissade dem mer än jag läste dem — fem — tio gånger. De lydde
»Min välsignelse — — min sista — — ty snart står jag inför min Gud och domare. Ditt bref har jag emottagit, din begäran noga öfvervägt. Jag bekänner att jag länge kämpat med min jordiska stolthet, Gud tillgifne mig denna synd för Christi sårs skull. Så följ då ditt hjertas röst, mitt dyra barn! Det är mig ett doucét lugnande, att jag känner och appreciérar din brudgum, liksom jag väl visste att min dotter aldrig skulle göra ett ovärdigt val.
Din intill döden hulde och
välaffectionerade fader
Arnold Wilhelm v. S.
- Köpenhamn den 4 Juli 1775.»
Innan jag för sista gången hade slutat genomläsningen af dessa rader, under det en confys idé om ett afskyvärdt bedrägeri började uppstiga inom mig, ser jag en mager, skälfvande hand gripa papperet och hör tant med obeskriflig rörelse utropa: »Hvad har du der! Barn, hvar har du funnit detta?» Hon genomläste det som om hon velat sluka hvarje bokstaf; derpå höjde hon den darrande handen upp mot comtessens porträtt, liksom om detta ännu varit istånd att skänka henne lycka och
