16
glädje. Men nu sveko krafterna den gamla damen, och med ett: O, Gud! nedsjönk hon på kanapéen. Jag sprang bestört omkring för att finna hennes luktvattenflaska, drog ut alla lådor och öppnade alla fönster. »I redikylen, i redikylen» ... ljöd hennes slocknande röst. Slutligen fann jag flaskan i den svarta sammetsredikylen. Der stod jag nu i en vacker belägenhet, hvilken dessvärre först efteråt fick en romantisk anstrykning; men nu var jag rigtigt häpen. Fröken Juliana var afsvimnad, utan att jag vågade tillkalla hjelp; kanariefogeln, som hade begagnat tillfället att undkomma genom det öppna fönstret, var borta, spegeln var sönder, och all denna förstöring var mitt verk. Men brefvet, det mystiska brefvet! ... Hvad intryck hade det gjort på Juliana ... Var det glädje eller bedröfvelse? Skulle hon blifva ond på mig då hon vaknade ur sin vanmakt? Då Juliana återkom till sans, sökte hennes ögon porträttet, och en ström af tårar badade hennes gamla, nobla ansigte. Blott enstaka utbrott hördes: »O min arma Mathilda, min stackars söta flicka!» Jag vågade icke afbryta henne. Då vinkade hon mig till sig, tryckte mig med ovanlig ömhet till sitt bröst, och sade: »Mitt kära, kära barn! Du har i dag gjort en upptäckt, som är öfvermåttan vigtig för mig. Hvari den består, vill jag en gång framdeles berätta dig; då skall du bättre kunna förstå mig. Ack, om jag hade hållit detta bref, detta dyrbara dokument i min hand för femtio år sedan, det skulle besparat många tårar och många bekymmer! Men det var icke Guds vilja. Lofva mig nu, lilla Johanna, att aldrig för någon omtala detta fynd och hvad som passerat oss emellan denna eftermiddag. När du
