182
derpå, och det blef ju förträffligt. Ack, denna armensündergewand måste man bära till sin graf; först der faller den af med den sista jordskofveln.
Systrar, landsmaninnor, skola vi ingå en öfverenskommelse, en öfverenskommelse om tysthet och mildhet? Jag vet hvad I skolen svara: vårt lif, vårt qvinliga lif för sådant med sig, gif oss andra, gedignare intressen, som kunna upplyfta oss öfver det husliga lifvets träldom och litenhet, gif oss en röst med i det stora, gif oss någonting annat att tala om, så skola vi upphöra att tala om hvarandra. Jag känner vigten af denna ursäkt, hvilken, tyvärr, länge skall kunna åberopas som en ursäkt, och dock — systrar... skola vi ej ingå en mildhetens och tystnadens öfverenskommelse, skola vi ej, genom att ha sjelfbeherrskning i småsaker, visa att vi förtjena denna röst i lifvets stora angelägenheter, hvarifrån vi nu äro uteslutna? Hvilken sträng i er själ skall jag försöka anslå, att den skall ljuda för min bön? Skall jag erinra er om, att personalkritiken är afskydd af alla andra nationer, att hvarje vidrörande, hvarje granskande af det runt personliga och privata fördömes i hvarje godt och elegant sällskap som ett brott mot den goda tonen? Nej, jag vill vädja till något bättre än en verldslig, fåfänglig täflan: till det hjertelag, det rika hjertelag, som jag vet finnes, som alltid öppnar sina gömmor när ett synligt lidande anropar det. Och, qvinnor af Christiania, vi äro ju kristna qvinnor? Vi gå i kyrkan och glömma åtminstone der hvarandras skröpligheter och egenheter, under det vi sitta bänk efter bänk och höra vår gamle lärare tala, honom som vi alla vörda. — Till och med de som ej riktigt kunna höra hvad han säger förnimma dock
