blifvit en stor förståndig flicka skall gamla Juliana sjelf förklara sammanhanget för dig.»
Då vi skulle gå till bords om aftonen, och tant lät helsa att hon icke mådde väl samt icke skulle komma ned, sade majorskan, skakande på hufvudet: »Det tänkte jag nog, Juliana tål allsicke surkål, och kan aldrig afhålla sig från den.» Informatorn, som en gång hade blifvit differerad i en medicinsk examen, men det oaktadt bibehållit ett visst tycke för facket, yttrade härvid att det säkraste medlet mot åkomman vore en snaps och en kryddpåse i hjertgropen.
Jag blef uppsänd att säga detta.
Tolf år hade förflutit sedan denna tilldragelse. Tolf år, de vigtigaste, de mest ödesdigra i en qvinnas lif, under hvilka hennes tillvaro, som legat stilla och obemärkt i sin knopp, skjuter fram och utvecklar sig för att bära blommor eller för att vissna. Inom denna krets ligger barnverldens stängda himmel, läroanstaltens skärseld, ungdomens svindlande dröm och slutligen det praktiska lifvets jernprof. Jag hade icke på många år återsett Kungsgård; blott emellanåt sväfvade mina tankar bort till min barndoms lyckliga lekplats; dock visste jag, att tiden icke heller der hade gått spårlöst förbi. Den gamla älskvärda familjen var upplöst majorskan död och döttrarna gifta; blott tant lefde ännu ensam bland främlingar.
Det var en af de sista Septemberdagarna, då jag åter höll utanför ingången till Kungsgårdsalléen. Huru
