18
ofta hade jag icke full af fröjd och väntan sett denna grind öppna sig! Dagen var stilla och klar, men utan det doft, den glans och det färgspel, som utmärker en klar höstdag; naturen hade uttömt sin kraft i en brännande het sommar, hvilken slutade tidigt. Lindarna i alléen hade dock väl bibehållit sig, de mörka kronorna hade antagit en obestämd, förbränd kolorit; blott emellanåt lossnade ett ensamt, lefnadstrött blad, som den svaga vinden bortförde i en oviss riktning. Den stora lönnen på gården stod deremot alldeles afbladad och utan att gifva skugga — den enda lönnen — ty de andra voro nedhuggna, emedan de, såsom egaren sedan försäkrade mig, borttoge alltför mycket af utsigten till stallet. Vagnen rullade muntert öfver det gula löftäcket, som nästan betäckte den herrliga gröna planen, och höll framför det nyligen hvitmenade huset. Det imponerande skuggrika halfdunklet var försvunnet, allt var så ljust, så annorlunda och främmande. Huset hade fått en ny trappa, det hade blifvit, hvad man kallar, upputsadt. »Som svensken plundrat och som du hvitmenat» — reciterade jag ovilkorligt, då jag i en sinnesstämning, som är svår att beskrifva, steg ur vagnen.
Jag kunde icke härda ut inne i rummen, och skyndade derföre ut i trädgården, under det jag lät förbereda tant på mitt besök. Öfverallt såg jag eller trodde jag mig se förändringar, hvilka sårade mitt sinne. Ack, vi söka dem alltid utom oss i något materielt, men ligga de icke mycket mer inom oss sjelfva, i det sinne hvarmed vi återse hvad som en gång var oss dyrbart? Den gamla låg till sängs; hon hade just i dag sin svaga dag, dock önskade hon se mig. Ljudlöst, med beklämdt hjerta trädde jag i den gamla helgedomen. Här var intet
