22
och uppsökte oss nu, under det han väntade på anställning som juridisk embetsmän har i landet. Han var rikligt försedd med rekommendationsbref. De amlpaste voro från min far, som vid den tiden i anledning af en sjukdom uppehöll sig i Köpenhamn. Tönder hade alla de egenskaper som utmärka de mera begåfvade af hans landsmän: ett outtömligt förråd af humor, ett lifligt och skarpt hufvud, ett häftigt och eldigt temperament. Dertill hade han ett sällsynt behagligt och belefvadt väsen. Med honom började ett nytt lif i vårt hus; mamma, som aldrig hade rikligt trifvits i denna aflägsna vrå af verlden, fann i hans sällskap ersättning för de många angenäma förhållanden hon afbrutit i Köpenhamn. Han kom slutligen nästan dagligen hit från Tofte, der han hade inlogerat sig. Han föreläste, han berättade på ett hänryckande sätt, han blef oss snart oumbärlig. Och Mathilda! Jag, som af ett slags tillbedjande instinkt observerade henne, var den enda som upptäckte förändringen. Hennes jemna, milda lynne vek för anfall af oro och otålighet, hennes vanor och sysselsättningar blefvo mera oregelbundna. Hon speglade sig ofta, tankfullt drömmande; då kunde hon förskräckt rodna till som om hon för första gången blef varse sin skönhet. Min mor märkte ingenting förrän det var för sent och Tönder vunnit henne sjelf så fullkomligt, att hon icke förmådde visa någon stränghet: den menniskan hade förhexat oss alla. Sålunda kunde det otroliga hända, att min mor, då Mathilda och Tönder bådo om hennes samtycke, gaf sitt bifall till förbindelsen. Den måste dock hållas hemlig tilldess vår fars bifall erhållits, och under tiden fingo de blott se hvarandra i mammas närvaro, en
