med förändrade drag, vacklade han bort till min mor, knäföll, ville säga farväl, men kunde icke. Hon uppreste honom gråtande, kysste honom och lade sin hand välsignande på hans hufvud. Ännu en blick mot Mathildas dörr, derpå störtade han bort. O, Johanna, det var den svåraste stunden i mitt lif!
Efter denna tilldragelse inträdde en dödslik tystnad i vårt hus. Min syster var stilla och mild, men vi förstodo alltför väl, att det var ett brustet hjertas frid. Hon sysselsatte sig med att läsa de böcker Tönder lemnat qvar åt henne. Hennes helsa aftog, och hon förvärrade sitt tillstånd ännu mera genom oförsigtighet, i det hon med likgiltighet utsatte sig för det hårda, ostadiga klimatet i denna trakt. Efter en stark förkylning började de första tecknen till den sjukdom, som skulle blifva hennes död. Vi anade ännu intet, men påskyndade resan till Danmark, der vi hädanefter skulle bosätta oss. Konrad hade genast begifvit sig på en utländsk resa, och min äldsta broder, som gått i norsk tjenst, öfvertog gården.
Straxt efter vår ankomst till Köpenhamn blef oförmodadt bland min fars papper funnet ett dokument, dateradt den 4 Juli 1775, dagen före hans död, hvilket bland åtskilliga andra mindre vigtiga anteckningar och dispositioner innehöll en klausul, som lydde sålunda: Så framt min välbördige och käre måg, Nils Tönder, föredrager att nedsätta sig här i Danmark framför att sollicitera vår nådige konung om anställning i Norge, är det min vilja, att min egendom S—borg här på Seeland faller på hans lott.» Döm om vår förundran. Han återkallade således härmed brefvet som störtat oss i så mycken sorg..... Han hade således före sin död
