döda henne i det agiterade tillstånd, hvari hon befann sig; men han förklarade tillika, att sjukdomen redan var så långt framskriden, att hon svårligen kunde lefva länge. Vi kommo då öfverens alt dölja allt och noga undanhålla för henne rätta sammanhanget. Om det ej kunde rädda henne, skulle det åtminstone förmildra hennes sista lidanden. Och så skedde. Gud skall förlåta oss vårt fromma bedrägeri och de många osanningar vi med trofasta hjertan öfvade oss att uttala. Alla våra närmaste vänner fingo sina roler att spela; Mathilda anade intet, icke en gång sitt eget tillstånd. Den för alla bröstsjuka egendomliga, oförklarliga lefnadslusten blandade sig med den lycksaliga vissheten att snart återse den älskade. Vi låtsade göra alla anordningar till ett förestående bröllop. Då kunde ofta Mathilda, glad och lycksalig som ett barn, beskrifva för oss det herrliga lif vi skulle föra på hennes gods, och min mor åhörde det småleende, men med känslor, som blott en mor kan förstå. Vid denna tid lät Mathilda porträttera sig i en drägt som Tönder mycket tyckt om, men som hon sedan ej hade burit.
Här stannade tant i sin berättelse, och ovilkorligt lyfte jag ögonen mot porträttet. En af aftonens sista solstrålar, bruten af löfverket utanför, skimrade i detsamma öfver vecken på hennes klädning och gaf åt det tjocka sidentyget och buketten som hvilade i hennes sköte en förvillande glans. Den hulda varelsen tycktes lefva. Jag blef riktigt rädd för att hon skulle hört oss, att jag skulle få se denna milda, fridfulla, drömmande blick fördunklas, och full af oro fästa sig frågande på oss.
