38
sig i dess mångahanda besvärligheter. Men antingen hon nu gaf vika för ett anfall af mensklig svaghet eller hon just den dagen hade något arbete som icke kunde uppskjutas, nog af, hon sade sig ej vara hemma för den gamle, skräflande och ytterst besvärlige löjtnanten och läste in sig med sin sömnad i sidorummet. Under det nu löjtnanten samspråkade med sina offer i hvardagsrummet, måste min mor från fönstret i sitt fängelse med en martyrs ståndaktighet uthärda att se Murat sönderslita tre gardinlufter, hvilka snöhvita lågo på gräsplanen för att torka; han hade snart slutat sitt förstörelseverk och lemnade efter sig blott en hop trasor. Anklagelsen mot hundvalpen gjordes, och vi barn ansträngde naturligtvis all vår vältalighet för att rädda honom. Vi förmenade nemligen, att löjtnanten, vår mors egen passivitet, som nästan kunde anses som medvetenhet om förseelsen, utgjorde mildrande omständigheter. Vår logik hjelpte icke; saken, som genomgick husets alla öfriga instanser, min far, informatorn och husmamsellen, afgjordes så att Murat blef dömd till döden. Och likväl hade han nu så lönat oss! Gamla Sara hörde vår klagan, ställde ifrån sig spinnrocken och gick straxt ut för att rädda. I detsamma kom Murat skällande efter, och som vi kände oss betydligt tröstade genom Saras mellankomst, började vi lättsinnigt den gamla leken att kasta trästickor åt honom. En trästicka flög öfver staketet in i Saras trädgård; Murat efter, rifvande och krafsande i landen efter stickan, men dermed var det icke slut! — Vårt lockande och våra rop hjelpte ej; han upphörde ej att grassera i trädgården så länge der fanns en buske eller planta, hvaremot han kunde utöfva sitt vilda ödeläggelsebegär: ärtsängen, infattad med salvia,
