fattig qvinna är ett vördnadsvärdt föremål, som förtjenar mera beundran än rikedomens obepröfvade dygder. Hennes man erkände äfven hennes värde; han drack ej, han slog henne aldrig, ja, det var ej nog med dessa negativa bevis på hans ömhet. Det var gamle Ola som med konstfärdig hand modellerade de tränäsor hvaraf hon fick sitt namn i bygden. Han gjorde två, en till hvardags- och en till helgdagsbruk. Den förstnämnda var blott simpel, målad, den andra var ännu sorgfälligare skuren och var betsad. Så länge gamle Ola lefde drog han alltid försorg om denna artikel; efter hans död drog Sara liksom så många andra enkor in på staten; hon hade ej längre råd till den lyxen att ha två näsor, utan måste lägga bort helgdagsnäsan.
Detta var Sara Sandmarks yttre lif. Ja, en sandmark, ett öde Sahara, der hvarje fotsteg betecknades med smärta och tårar, detta var ditt verkliga lif, arma Sara! Blott i dina rika minnen och i din inbillningskrafts skatter, som lefde i skepnad af otaliga sägner och sagor på dina läppar, skapade du dina oaser och sorlande källor. Hvem har väl gjort sig riktigt begrepp om lifvet i en stuga uppe på det vilda berget? Det var alltid en gåta huru hon, som aldrig tiggde, kunde existera med sin familj. Det är den nobla fattigdomens hemlighet, att man ej kan begripa det. Men om någon kommer och för oss uttyder de sorgliga gåtorna, veta vi ändå hvad det vill säga att äta vattvälling morgon, middag och qväll? Det enda afbrott här kommer i fråga är att ej hafva någon vattvälling alls. Saras dotter berättade för oss, att sådana aftnar, då de ej hade någonting att äta, berättade modren sagor för dem, och de glömde hungern för de förtrollade slotten och Tusen
