Utmed Andelfven.
Jag skall skaffa er sagor, säger ni, Asbjörnson, eller i brist derpå vill ni hålla till godo med en liten skizz häruppifrån till tröst och vederqvickelse för er, beklagansvärde, som är fastkedjad vid staden; »en sådan der liten skizz som handlar om ingenting, men som klingar af koskällor och doftar klöfver och barrskog, med ett ord lika harmlös som naturen sjelf och den stämning hon uppväcker hos oss.» Javisst, men det är dock lättare sagdt än gjordt, fast Gud skall veta att nog är här vackert! Vormen och Andelfven utbreda sina herrligheter rundtomkring sig. Ni känner ju äfven sjelf litet till trakten; om jag ej missminner mig var det just samma år vi blefvo studenter som vi togo vägen häröfver på vår stora, minnesrika Mjös-tur. Harmlös skulle en sådan skizz åtminstone blifvit. Jag har ingenting att förarga eller förundra mig öfver. Till och med vädret, denna gamla syndabock för allt landtligt missmod, uppför sig detta år exemplariskt, blott alltför exemplariskt. I en temperatur sådan som denna är man visserligen ej böjd för att ströfva omkring på fjell och i koja efter genrescener och intressanta typer. Hvad jag har att meddela berättar jag helst, likasom Virgilii herde: »recubans sub tegmine fagi.»
