52
var klok nog att sätta värde på en liten jordlapp. Visst är dock, att han ej byggt något Carthago här, och att den lilla jordlappen ådragit honom mycket arbete och liten glädje. Stället stod dessutom länge i rop för spökeri. Smågossarne från närmaste gårdar gingo alltid en omväg när det mörknade, för att slippa passera Hundbettet, och den gamla gumman på Blegedammen försäkrade ofta, att hon under den svala sommarnatten hört ett doft ljud af röster och hundbjefs. Men numera hör man derom ingenting; i våra dagar äro Blegedamms-gummorna alltför upplysta att tro på slikt.
Här kröker sig elfven plötsligt i en annan riktning; terrängen blir brantare och tätare bevuxen, löfvegetationen förlorar sig med ens i den mörka barrskogen. Hvad här är mörkt och svalt! Stigen smyger sig tätt intill klippväggen och får knappt rum; nedanför skummar elfven. Hvilken öfvergång! Hvar är nu dess stilla blomsterlopp. Ju längre vi följa den, desto vildare och ostyrigare rusar hon fram. De gamla krokiga björkarne på branterna stå helt förskräckta öfver denna lättsinniga förvandling; ett par af dem sträcka varnande ut sina långa gröna armar efter henne: »das sind die Muhmen und die Basen» — — — Men hon skyndar förbi, orolig och drifven af sin längtan; ty der bakom höjderna kommer Vormen tågande från norr, stolt, myndig och vidtberest, och ropar henne med hög röst, och Andelfven tror att det är för hennes skull Vormen kommit den långa vägen; Andelfven skyndar sig att lemna sina gamla, blomsterbevuxna stränder och att möta den mäktige friaren. Den beklagansvärda! Und die Muhmen und die Basen ha märkt det,
