derför runka de snusförnuftigt och sladdrande på sina mossbevuxna hufvuden. Här vid forsen är föreningen nära att ske, men då skjuter en lång, brant skogsrygg liksom gäckande fram emellan dem. Detta oväntade hinder har brutit Andelfvens mod; hon saktar sitt lopp och glider stilla och resignerad fram emellan de qvästa bräddarne. En pinsam, offentlig förlofning! Och de små bondstugorna med sina hvita skorstenar titta näsvist efter henne.
Nu äro vi straxt framme i vår skog. Vi befinna oss nu på sluttningen af den obarmhertiga landtunga, som fördröjde föreningen af våra elfvar. Den utgör således en lång halfö och är alldeles bevuxen med tät och skuggrik skog; man skulle knappt ana att man befunne sig på en så inskränkt terräng, om icke här och der utsigter öppnade sig ned till elfven än åt den ena än åt den andra sidan. Hvad som ger denna skog dess egendomliga dragningskraft är den djupa frid och enslighet som herrskar här, under det dagens oro omger oss på alla sidor. Nere i dalen bullra såg och qvarn, men alla dessa förvirrade ljud bryta sig dämpade och afväpnade mot vår lilla skogsasyl och försvinna bland granarnes susande. Emellanåt brakar det i snåret, en ko sticker nyfiket fram hufvudet, men drager sig lika hastigt tillbaka; de stackars kreaturen få understundom dyrt betala skönheten på detta ställe; det händer emellanåt att de störta ned i remnor och skred. På en och annan af dem, som ha en alltför stor böjelse för det romantiska och dristiga, är man nödsakad att binda en brädlapp för ögonen: de hålla sig då uppe på den hala, branta stigen. Dessa brädlappar äro en ypperlig uppfinning; man begagnar dem äfven med
