Och nu bar det af öfver stock och sten, till dess kungen kunde se grinden vid kungsgården, »I dag om ett år kommer jag och hemtar din dotter», sade björnen och ilade åter in i skogen. Från den dagen var kungen tyst och sorgsen; han tänkte ofta på hvad han lofvat björnen och motsåg med ängslan den tid då han skulle infria sitt löfte.
Året hade redan förflutit, det var sista dagens afton, och kungen gladde sig redan till hälften åt att björnen kanske ej erinrade sig dagen så noga. Men i detsamma kom en vagn, beslagen med guld och silfver, inkörande på kungsgården och höll utanför dörren. Kungen hade ej hjerta att skicka ut sin yngsta dotter, som var honom kärast, utan befallde den äldsta att gå ned och sätta sig i vagnen, men vagnen rörde sig ej ur stället. Då befallde han den andra i ordningen att gå ned, men vagnen förblef ännu orörlig. Slutligen måste han bemanna sig och skicka ned den yngsta dottern, och genast for vagnen bort med henne. Hennes systrar samt kungen och drottningen greto och sörjde. Men vagnen flög dag och natt framåt med prinsessan, tills den slutligen höll utanför ett stort slott. Hon steg ur och gick in. Aldrig hade hon sett sådan prakt och rikedom förut; allting var af rent guld och kristall: den ena salen var präktigare än den andra, men ingen enda varelse var någonstädes att se. Något hvar kan förstå att prinsessan ej kunde ha sinne för denna herrlighet; hon satte sig i en vrå och tänkte på sin fars kungsgård, på sina föräldrar och systrar, som hon kanske aldrig skulle återse.
Slutligen lade hon sig till sängs och gret, ty hon var så ensam. Men så snart det blifvit mörkt kom
