58
någonting med mycket buller in i rummet. Det stönade och pustade; prinsessan trodde att hennes sista stund var kommen. Men i stället sade en mild stämma till henne: »Var icke rädd för mig, vackra prinsessa, jag vill dig väl. Var välkommen i mitt slott. Allt som här finnes skall vara ditt, om du blott vill lyda mig. Du är från denna stund min hjertans kär. Hvar afton kommer jag till dig och hvar morgon går jag åter bort; men fråga mig aldrig hvarifrån jag kommer eller hvart jag går och försök aldrig att få se min gestalt. Annars skall en stor olycka träffa dig. Som han hade sagt så skedde; hvar afton sedan det blifvit mörkt kom han in i hennes rum med larm och buller och suckade tungt, och hon tyckte då att någonting ludet föll på golfvet; och hvar morgon, då dagen grydde, skyndade han åter ut. När prinsessan stod upp och sprang till fönstret, såg hon ingen, men långt bort på fjellet tyckte hon sig se liksom en stor, hvit björn, som sprang undan så att snön yrde omkring honom. Då gret hon åter, ty hon var så ensam, och ingen af slottets herrligheter och de dyrbara sakerna som hon hade att fördrifva tiden med roade henne. Hon längtade åter efter aftonen, och först mot den tid, då hennes hjertanskär skulle komma hem, blef hon lugnare till sinnes.
Ett år hade sålunda förflutit, då födde hon en prins. Hon kunde knappt vänta till aftonen, så längtade hon efter att få berätta för sin hjertans kär om barnet, men hon väntade och väntade, och han kom icke; slutligen sprang en svart hund in genom dörren, tog barnet och ilade bort dermed. Prinsessan jemrade sig och vred sina händer; men det hjelpte icke. Tiden
