60
Tredje gången födde prinsessan en dotter, men denna gång kom en hisklig drake och tog barnet. Hon sörjde ännu mera än någon af de förra gångerna, och då hennes hjertans kär slutligen lofvat att bevilja det hvarom hon bad, sade hon: »Mina tre barn har jag förlorat, och dig får jag aldrig se; låt mig resa hem till mina föräldrar.» Då blef han mycket bedröfvad och sade: »Om allting annat borde du hellre bedt mig. Men lägg väl på minnet hvad din far förmanar dig till. Prinsessan reste och fick samma råd af sina föräldrar. Men denna gång kunde hon ej styra sin nyfikenhet. Den första aftonen sedan hon kommit hem steg hon upp; då hon märkte att hennes älskade sof, tände hon ljuset som hennes mor lemnat henne, och såg nu den vackraste prins man någonsin kunde se. Men bredvid sängen låg en hvit björnhamn. Af förskräckelse häröfver kom hon att spilla en droppe het talg på hans bröst och genast vaknade han. »Ack, hvad har du gjort!» ropade han, »om du blott kunnat denna gång afhålla dig från att se mig, skulle jag blifvit frälst; nu är allt förbi och du får aldrig mera se mig.» Genast förvandlades han till en stor, hvit björn. Prinsessan grät och knäföll; hon bad så innerligt att han skulle taga henne med sig. »Så sätt dig då på min rygg», svarade björnen, »men skynda dig», och han var nu så vild att han knappt kunde styra sig. Prinsessan satte sig på hans rygg, och nu bar det af öfver land och sjö, genom skog och mark och djupa dalar, utan rast eller ro. Slutligen såg hon långt borta någonting skimra, likasom en liten stjerna. »Hvad är det som lyser?» frågade hon. »Der bor min äldsta syster», svarade björnen, »och der är ditt äldsta barn; gå dit upp
