62
visa henne hennes barn. Men hon stod redan på trappan och ville gå; då hörde hon sitt barn gråta. Nu kunde hon ej beherrska sig längre, men ehuru hon skyndade sig så mycket, att en liten fogel, som flugit upp från marken för att sätta sig på taket då hon sprang in, ännu ej hunnit dit då hon kom ut, var dock björnen redan borta då hon kom ned i skogen; långt borta på ett fjäll kunde hon se björnens ljusa pels framskymta.
Hon sprang så länge hon förmådde och trodde sig kunna upphinna honom, men innan kort var han försvunnen. Likväl fortfor hon att gå; hon ville upphinna honom om hon än skulle vandra till verldens ända. Slutligen kom hon till ett högt glasberg, der det ej fanns något spår eller någon remna att sätta sin fot uti; här måste hon stanna. Under det hon stod der och vred sina händer, kom en gammal qvinna fram till henne. Hvarför gråter du, mitt barn? frågade qvinnan. Prinsessan omtalade allt för henne och bad om hjelp. Gråt icke, sade qvinnan, måhända kan jag hjelpa dig; här har du en påse med ben: af dem skall du lägga det ena efter det andra uppåt glasberget, så kommer du öfver det, och då du kommit öfver det, skall du söka tjenst i det första hus du träffar på. Prinsessan tog påsen, och för hvarje ben hon utlade blef det ett spår i berget. Slutligen kom hon till en port. Hon klappade på, och en ful hexa kom ut. »Hvad vill du?» sade trollet argt. »Jag vill gerna ha tjenst,» svarade prinsessan. »Kom in så får jag se om du duger till något» sade hexan, och då hon kom in gaf hon henne en korg svart ull, »Denna ull skall du tvätta tills den blir hvit; kan du det inte, så tar jag lifvet af dig.»
