66
Åh för tusan, är den då inte från vårt jordklot? Ja, det är just det jag inte är rätt säker på. Jag skall berätta för er, huru jag egentligen kommit öfver den. Ni erinrar er väl det märkvärdiga naturfenomenet förlidet år, som satte alla våra naturforskare och geologer i extas, jag menar månstenarne. Alla hade redan tillfredsställt sin nyfikenhet på dessa gåtfulla prof från ett annat verldsklot, läkare och lärde hade disputerat och skrifvit derom, då äfven jag en dag gick för att taga dem i skärskådande, och här gick det verkligen som det står i visan: Was das Aug’ des Verständigen nicht sieht, das schauet in Einfalt ein kindlich Gemüth. — Just som jag står och vänder och vrider på en af dessa stenar, märker jag, då jag håller den mot dagern, en mörkare fyrkant af ungefär en tums diameter, som tycktes vara af ett olikartadt ämne. Ganska riktigt! Den gaf efter då jag knackade derpå, och det lyckades mig att med tillhjelp af en nål uttaga den. Stenen var ihålig, men i tomrummet låg en rulle, icke större än ett sammanrulladt blomsterblad, så fint och hvitt som om det nyss blifvit bortrifvet från en rosenhäck. Jag smög mig hem med mitt fynd, och här bråkade jag nu min hjerna natt och dag i lång tid med att söka utfundera huru det lilla gåtfulla bladet kommit dit och hvad det månde betyda, tills det föll mig in att lägga det under ett mikroskop. Döm om min förvåning, då der visade sig den sirligaste, tydligaste skrift! Jag genomläste det lilla manuskriptet med stigande förundran; ty hvarifrån det än förskref sig, så härrörde det otvifvelaktigt från en varelse som haft tillfälle att emottaga inflytande af vårt språk och vår kultur. En hel liten
