70
prinsessan invigd i saken; hon intresserade sig lifligt derför och påskyndade resan otåligt. Den gamle Alpino visste åter råd.
— Jag känner en man dernere, sade han, som eger några par galoscher, kallade lyckans galoscher, hvilka ha samma egenskap. Det är egentligen två par han har: ett par som han lånar ut åt andra och dessa blifva då osynliga; det andra paret begagnar han mest sjelf på sina många resor; de ha den motsatta egenskapen: med dem blir man dubbelt så stor som man är. Han har haft mycken beröring med féverlden och känner oss mycket väl; om du artigt ber honom låna dig osynlighetens galoscher, så gör han det med nöje; men i månens och alla kometers namn, tag ej miste!»
Månader förflöto, då det en vacker morgon spordes öfver hela kungens rike: Blixten är återkommen! Kl. 10 dagen derpå skulle han i högtidlig audiens afgifva berättelse om resultatet af sin beskickning.
Den beramade timman slog och Blixten inträdde ensam. På tronen, omgifven af sin förnämsta, förtroligaste hofkrets, satt fékungen i all sin prakt; vid hans sida satt prinsessan, från topp till tå insvept i en svart slöja, fin som spindelväf, ty denna ville hon aflägga först på den dagen då hon fick den nya väninnan. Vid kungens venstra sida hade den vördnadsvärde Alpino intagit ett lägre säte.
— Och du har ingen väninna med dig tillbaka; hela den dyrbara expeditionen skulle således ha varit förgäfves? frågade kungen med mörk blick, som han med särskilt betydelse fästade äfven på den gamle Alpino, hvilkens råd och alltför stora anseende föranledt försöket.
