Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/76

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

74

sandiga länder, som omsluta den östra smala viken af hafvet. Länge flög jag öfver de öde, vinterliga skogstrakterna, i hopp att träffa på en stad eller ett slott. Mörkret inföll, jag var trött, och jag sänkte mig ned i en usel bondkoja, belägen på det vildaste och ensligaste stället af skogen. Hvilken scen blef jag ej der vittne till! På rummets enda torftiga säng låg en ung qvinna; vacker var hon ännu, men hon var nära döden; redan hade döden berört pannan och munnen; den sistnämnde var tillsluten, blott i ögat lyste ännu lifvets sista gnista, och hon höll det stelt fästadt på en annan qvinna, som stod framför henne i helsans och skönhetens fulla glans. Denna egde en hög, imponerande gestalt, och var klädd i en rik, med pelsverk bebrämad sammetskappa, och hon fyllde med sitt ballongartade omfång nästan hela rummet. Bakom hufvudgärden stod en medelålders bondhustru med simpla, hårda drag; hon höll med ena handen ett ljus; med den andra sökte hon lyfta den döendes hufvud litet från den låga bädden.

— Dö i ro, arma Naritska, sade damen, ingen skall ana det, ingen skall få veta det.

Den döende gaf intet tecken; kanske brydde hon sig ej mera om att någon fick veta det.

— För den lilla skall jag sörja, som om hon vore min egen. Hör du Naritska, som mitt eget barn.

En smärtsam dragning på ögonlocket antydde att hon förstått det.

— Och förlåter du honom . . . Naritska, förlåter du? frågade väninnan, mera tyst, och böjde sig ned till henne.

Då flög ett leende öfver Naritskas drag, som om lifvet höll på att återkomma, men i detsamma berörde döden hennes ögon.