Den förnäma damen lade hennes händer i kors, kysste henne på pannan och tog sedan sin fina, rikt broderade näsduk och bredde den öfver den dödas ansigte. Ett sakta läspande hördes mellan hennes egna hoplagda händer, en framträngande, en — lättande suck; derpå tog hon något som såg ut som ett bylte, och som låg vid den dödas fötter, insvepte det omsorgsfullt i kappan, kastade en fylld börs på hufvudgärden och gick hastigt ut ur kojan. Utanför stampade hästarne i is-sörjan, så att det stänkte omkring dem; det rykte af dem, de hade gjort en lång resa och skakade otåligt på bjellrorna. Kör fort, ropade hon och drog floret tätare omkring ansigtet, likasom hon ej tålde att se huset, och snart bortdog bjellerklangen i den snötyngda skogen.
Det blef en lång tystnad. Kungen såg med spänd uppmärksamhet på sin dotter. Alldeles som hennes egen historia!
— Den höga, präktiga damen hade förmodligen tagit älskaren ifrån henne! sade prinsessan.
Kungen skakade åter djupt suckande på hufvudet. Han började tvifla på ett lyckligt resultat af Blixtens beskickning, ty ännu hade hans berättelse, hans underbara berättelse ej förmått väcka spår af deltagande hos den sköna Killinka.
Blixten fortsatte: Jag lemnade denna mörka, ödsliga skog och flög med den inbrytande våren mot vester, der fastlandet skjuter ut mot det stora verldshafvet. På långt afstånd varseblef jag i ett hörn af detta några fläckar, hvilka glimmade i solskenet och liknade en bundt gröna blad, men på närmare håll befunnos vara öar. Men hvilka öar! Den ena vackrare än den
