Ett återseende.
Sind sie Maria? fragt ich voll Entsetzen,
Und steinern und metallos scholl eine
Stimme: So nennen mich die Leute.
Det var redan tidigt på morgonen i hr M:s arbetsrum, Hr M. satt så fördjupad öfver sitt skrifbord, att han ej märkte sin tjenare, förrän denne stod ända fram vid bordet och anmälde att samma qvinna som två gånger förgäfves sökt honom nu åter var derute och enträget bad att få tala med honom. En vink och den anmälda inträdde. Det var en medelålders qvinna med ett ansigte, på hvilket husliga bekymmer hade utplånat hvarje spår af ungdom och mildhet, för att i stället påtrycka det passionens och bitterhetens prägel. Hon var klädd i en gammal, svart sammetshatt, kappa af gammalmodig snitt, kantad med slitna fransar, och slutligen en krage, hvari hvartenda veck talade om nöd och brist. Hvem har ej haft tillfälle att se en af dessa sorgliga skepnader innanför sin dörr?
Hon lemnade ej länge Hr M. i ovisshet angående sitt ärende. Med den inledning att hon väl ej hade den äran att känna honom, men att hon likväl både på grund af hans rykte för välgörenhet och i följd af hans inflytelserika embete vågade vända sig till honom
