Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

94

af någonting löjligt! Man känner instinktmessigt att en samling qvinliga individer alltid betrakta den ensamme manlige individen som en fiende, det vill säga med blickar som lysa af begär att plåga honom. Motsatsen kan aldrig ega rum; derföre bör det för den allmänna säkerhetens skull alltid vara så arrangeradt, att damerna gå genom det rum der herrarna samlas.

Dylika betraktelser äro emellertid ej egnade att sätta mod i någon, som är i min dåvarande ställning; jag måste fatta ett beslut. Jag beräknade, att en lång genommarsch var långt farligare att verkställa än en dristig manöver; jag beslöt att bjuda upp Fredrika. Huru litet behöfs det ej att kullkasta de största menskliga planer! Var det beräkning eller blott händelsen som gjorde, att mamsell Borre i detsamma satte sin fot så långt fram? Jag vill ridderligt antaga det sistnämnda, men i min ifver märkte jag ej foten, utan snafvade och stötte emot en af de stora, kringvandrande brickorna, hvilken emellertid i den handfasta, landtliga nymfens händer någorlunda bibehöll jemvigten; blott de närmaste damerna, uppgåfvo ett skrik, och jag sjelf fick mig en dugtig stöt på armbågen. Detta obetydliga uppehåll var tillräckligt att förstöra hela min plan. Musiken spelade i detsamma upp, och en ung man, som jag ej kände, men som såg bra ut, bugade sig för Fredrika och förde in henne i danssalen; de öfriga herrarna följde hans exempel. Jag stod förbluffad och hade ännu ej kommit mig för igen efter min påstötning, då jag såg rummet tomt, så när som på ett par äldre damer, deribland äfven amtmannens husmamsell. Det är en snäll och bra flicka, som lagar mat förträffligt; hon tager sig kanske ej bra ut i en dans, men jag är ej heller