en förundran öfver din stora boksynthet. Beklagligen hindra dock ej de anförda auctoriteterna, at ju de klandrade satserne äro origtige, men din skuld til deras mindre rigtiga beskaffenhet försvinner. Jag har af dina citationer med förundran sett, huru lätt Herrar vextphysiologer taga saken, så snart den blott passar i deras förslagsmeningar. Hvad Du af Link citerat, är så vida missförstådt, som Link uttryckt sig fullrigtigt. Du har trott, at han med aufgelöste menat löste i vatten; hans mening är tydligt icke den, utan förutsätter et menstruum för jordarter, af dem som lösa dem, således tydligen förening med en syra och lösning i form af salt. Andra författare, t. ex. Treviranus, hafva skrifvit i en tid, då mycket kunde utan klander sägas eller gissas, som nu icke klanderlöst kan användas, sedan naturkännedomen stigit högre än då. Beträffande våra vänner Tiedemann och Blainville, så ligga de visst ej djupt i andra vägar af naturkunnighet, än den de följa in specie; Dutrochet är merkvärdig för den råhet, hvarmed han parar sin stora förmåga at experimentera; Geoffroy St. Hilaire d. ä. har blifvit biten af en galen philosoph; Cuvier står ensam altid sansad, altid noggrann at ej använda annat än det bepröfvade, at skilja gissning från ådagalaggd verklighet, att uttrycka sig med vårdadt, men enkelt språk, med et ord en modell för oss alla. — Det förstås, at jag här talar om vetenskapsidkaren, ej om statsmannen Cuvier.
Du har slagit mig med mina egna vapen i fråga om uttrycket, at kolsyra afdunstar (Lärb. 2. 456); men detta är af dig origtigt fattadt. Jag har i lärboken omtalat kolsyra löst i vatten, från hvilken lösning kolsyran med rigtighet säges afdunsta, d. ä. från liquid flytande form antaga gasform. Det är icke händelsen, då kolsyra bildas i mullens beröring med luften. — Beträffande åter luftens beståndsdelar, quäfvets och syrets relativa oföränderlighet så har Du ganska rätt i at jag ej anmerkt, at kolsyregasens variationer ske på bekostnad af syret, som således måste vara underkastadt variationer, ehuru
