ländsk ledamot, är omöjlig, ty så mänga äro icke ämnena til candidater. Det förödmjukande Herr Professoren anser ligga deri at frånvarande ledamöters förslag öfverlemnas til 2 eller 3 personers afgörande i Stockholm, härflyter från en origtig idé om detta afgörande. Personerna i Stockholm afgöra ingen ting. De lemna sina förslag muntligt, och efter dessa muntliga vota, sammanlaggde med de skriftliga, upsättes förslaget. Men om då, såsom det i Herr Professorens class bland utländska ledamöter lätt är möjligt, propositionerna äro mycket delade, har den i Stockholm vistande ledamoten den fördelen, at hans enda röst, laggd til någon af de andras, bestämmer pluraliteten, och första rummet på förslaget kan då komma at erhållas af två eller tre röster. Det var derföre jag föreställde mig möjligheten af en reunion emellan idkare af samma vetenskap vid et och samma universitet, til den grad at större enhet i förslagen derigenom kunde vinnas. Kanske har jag bedragit mig, kanske äro de, som idka samma eller likartade studier, just de som mindst stå at förena.
Herr Professoren yttrar, at 100 ledamöter af academien äro för mycket. Jag medger det; men sedan det så varit sedan snart 30 år, hvem skulle man utesluta? Eller vore det skäl at på ½ seculum ingen intaga i academien, til dess at ⅔ af ledamöterna dödt ut? I alla sådana inrättningar är det något, som icke är som det bör vara, men hvilket ändå ej hindrar, at syftemålet med det hela vinnes lika väl. Så är det äfven med det öfverdrifna antalet af inhemska ledamöter.
Hvad den bulletin beträffar, hvilken Herr Professoren föreslår, så kan den icke komma at bestå i annat än tryckningen af academiens protocoller, hvilkas intresse för frånvarande ledamöter kanske ej svarade emot tryckningskostnaden; men jag medger fullkomligt, at det vore et medel at sätta frånvarande ledamöter bättre in i academiens intressen.
