44
ett stort intryck, mitt deremot studerades blott af några få. Sprengel, som i alla dagar varit en lycksökare, företog sig nu att recensera bådas våra arbeten; och resultatet af hans recension var, att det kungliga verket var det yppersta i algologien ej blott i yttre prakt, men äfven i inre halt, då deremot mitt var ett misslyckadt försök. Jag erkänner, att jag deröfver blef misslynt; och införde en upsats i Bot. Journalen55 innehållande corrigenda till Lyngbye's verk, ungefär sådant som förf. sjelf kunnat skrifva det bak efter boken; men det resultat, som hvar och en kunde af dessa corrigenda draga, blef likväl, att misstagen voro för många, för att detta verk skulle förtjena det företräde man gifvit deråt, eller rättare att ingenting annat deruti dugde än de kungliga plancherne.
Emedlertid erhöll jag till slut äfven ett exemplar ifrån kungen i Danmark; men till all olycka var recensionen redan af skickad, ehuru i alla fall jag ej deraf borde hindras att afsända en upsats till vetenskapens gagn.
Omedelbart derefter erhöll jag ett bref ifrån Hornemann, författadt i stolta termer och förklarande, att det vore honom updraget af Danmarks naturforskare att fråga mig, om jag vore författare till recensionen, och i detta fall att han ansåge det som en skymf emot sig och emot danska nationen samt en otacksamhet emot konungen i Danmark, som skänkt mig det präcktiga verket.
Jag förklarade genast mig som författare, med tillägg att jag varit mycket för lindrig efter arbetets förtjenst, att jag icke stod i förbindelse till danska nationen, som på allt sätt hindrat min kännedom af Nordens alger, och i föga tacksamhet hos konungen, som skänkte mig ett exemplar, sedan först han ej hade någon annan att skänka till; men att alt detta icke borde hindra mig ifrån att befordra sanningen; hvarvid jag upmanade honom att vederlägga en enda af mina correctioner. En lång correspondens fortsattes derefter, till dess jag förklarade cathegoriskt, att derest icke Hornemann åter-
