kallade uttrycken i sitt första bref, lade jag hela correspondensen under trycket, hvarefter Hornemann förklarade hela sitt förfarande som ett missförstånd. Hvar och en ser, att detta var en tvungen fred och icke en frivillig. Sedan dess har endast yttre höflighet rådt emellan mig och de flesta botanici i Dannemark, ehuru jag haft den triumfen, att Sprengel i sin nya uplaga af Systema vegetabilium helt och hållet uptagit mitt system, som han förut kallade ett monster, och förkastat Lyngbye's, som han då kallade ett mästerstycke; och att Lyngbye i höstas besökt mig personligen och förklarat, att han öfvergifvit sitt system och antagit mitt.
Under ett sådant fortfarande spändt förhållande, då dertill kom det besynnerliga stillatigandet å Hornemann's sida, som dock var universitetets rector samt botanicus och således den, som egentligen bort invitera mig till festen, borde jag väl vara försigtig, i synnerhet då jag ej var inviterad af någon annan menniska. Men dertill kom ännu en omständighet. Jag kände, att en recension just då trycktes öfver mitt anförande i comitéen uti den af universitetets medlemmar utgifna Maanedsskrift for Litteratur, upfyld af tillmålen emot mig och mina tänkesätt. Jag kunde icke veta, huru med allt detta sammanhängde, och jag trodde mig böra vara på min vagt. Då jag ej var bjuden, bevisade jag mot ingen någon ohöflighet att blifva borta, men tvärtom syntes det mig en påtränglighet att under ett sådant oblidt ljus, hvaruti jag stod hos Danmarks lärde, infinna mig vid denna fest, der jag på alt sätt utmärktes vara en fullkomligt öfverflödig person.
Hvad nu åter angår den recension, som influtit i octoberhäftet af månadsskriften, så har jag nu läst den. Rec. förklarar sig i mitt anförande, långt ifrån att hafva funnit en vetenskapsman, i stället en af vår tids »radicaler». Vid upräknandet af de vetenskapsmän, som varit medlemmar i comitéen, upräknas Geyer, Tegnér och Berzelius, men icke jag; oaktadt Geyer och Tegnér ej äro egentligen vetenskapsmän56, utan
