4
inflytelserik personlighet snart tillträde till huvudstadens vetenskapliga och litterära kretsar. Bland hans umgänge från denna tid nämner en hans levnadstecknare[1] särskilt Adlerbeth, Leopold, Sergel, Olof Swartz och Berzelius, och man saknar anledning att betvivla riktigheten av denna uppgift. Någon större förtrolighet synes emellertid icke hava hunnit uppstå mellan Agardh och Berzelius under detta skede av deras bekantskap. Agardh torde snart nog hava återvändt till Lund, där han 1812 utnämndes till professor i botanik och praktisk ekonomi, och Berzelius anträdde ungefär samtidigt sin första engelska resa. Också finner man, att de tidigaste breven i samlingen (1819—1825) äro hållna i en tämligen stel och ceremoniös ton.
Samarbetet inom den stora undervisningskommissionen av 1825 förde emellertid hastigt de båda forskarne närmare varandra. De tillhörde här samma läger, i det att bägge ivrade för att göra »realkunskap och naturkännedom» mera gällande än dittills i den allmänna medborgerliga bildningen, även om detta måste ske genom någon inknappning i studiet av de klassiska språken. Det får även betraktas som visst, att Agardh efter bästa förmåga understödde Berzelius i hans visserligen fruktlösa strävanden att åt karolinska institutet förvärva en med de medicinska universitetsfakulteterna någorlunda jämbördig ställning. Detta vapenbrödraskap i striden mot kommissionens konservativa majoritet lade grunden till ett varmt vänskapsförhållande, som varade livet ut och som särskilt vid ett tillfälle visade sig hållfast gent emot ganska starka påfrestningar.
I själva verket voro Agardh och Berzelius av ett rätt olika skaplynne, ja man kan säga, att de i mångt och mycket voro varandras diametrala motsatser. Denna motsättning framträdde icke minst i deras läggning som forskare. Agardh var en spekulativt anlagd natur med djärv tankeflykt och ett
- ↑ F. F. Carlson, Svenska Akademiens handlingar för år 1860, s. 13.
