ömnighet utsipprar emellan barken och veden, som den åtskiljer, hvarefter den mekaniskt af sin tyngd nedsjunker til roten, der den af rotens och vedens rör och kärl uptages och upstiger i conzentrerad form», är en tom gissning, i hvilken hufvudsatsen, at den faller af sin tyngd i sprickan emellan barken och trädet och icke föres af något organ, är ej allenast obevist utan till och med orimligt.
S. 84 förkastas Dutrochet's benämning endosmos och exosmos såsom förvillande, och i dess ställe inför Du en annan af actif och passif vätska. Dutrochet's benämning är icke vacker; men också icke förvillande. Din är deremot alldeles origtig och visar, att Du ingalunda förstått phenomenet. Båda vätskorna äro activa, men den ena mer än den andra; ingendera är passiv, och din förbättring i benämning är således en ren försämring. När, i ditt exempel, gummi arabicum användes i blåsan och vatten derutom, så går lika väl gummi ut som vatten in, men det sednare i et vida större förhållande och deraf blåsans utvidgning. Jag kan icke annat än förundra mig deröfver at Du äfven i en sak, som slår så rakt in i din vetenskap, tager så ytlig kännedom och ändå strax är färdig at ändra och förbättra.
Din egen förklaring af saftens rörelse hos vexterna och blodets hos djuren lemnar jag orörd. Jag tror mig blott böra tillägga, at hvad Du yttrar om djurens, bevisar obekanntskap med djurens physiologie; hvad Du yttrar om spetsiga organiska kanalers polaritet är, lindrigast sagt, ord mot hvilka ingen idé svarar, och hvad Du slutligen anför om vätskornes dubbla rörelse, hvaraf den ena är den kända framskridande af det hela och den andra en af delar i vätskan utöfvad lefvande rörelse, hvari vätskan ej deltager och för hvilken hon är medium, är en ren dikt, stödd på intet factum och i full strid med physiska lagar, utan att hela den Paracelsiade, som innehållas i sid. 92, kan deråt gifva den ringaste rimlighet.86 — »Du är för sträng» torde Du säga. Man kan ej vara nog sträng,
