afgjorda och solklara, så har jag tagit för gifvit, att en bok sådan som min vextbiologi, som ej är annat än ett ofullkomligt försök och uti hvilken författaren icke bundit sig vid allmänt antagna theorier, skulle lemna en mängd blottade sidor. Jag hade derföre ämnat att i företalet sjelf rigta upmärksamheten derpå och upgifva anledningen, hvarföre jag icke kunde och icke borde på ett sådant möjligt klander fästa det ringaste af seende.
Helt annat är förhållandet, när ogillandet kommer från uplysta domare. Jag sätter derpå ett högt pris, emedan det föranleder mig till en ny granskning af meningar, som jag förut måhända icke nog betänksamt antagit. I detta afseende voro de utförliga anmärkningar jag för någon tid sedan ifrån dig haft äran emottaga rörande nyssnämda arbete, af stort värde; och jag har med största upmärksamhet genomgått alla de punkter, hvilka Du ansett klandervärda eller förtjena rättelse.
Om jag efter en sådan pröfning i de flesta fallen icke kan tänka lika med dig, så tror jag mig så mycket mindre dermed ådraga mig ditt missnöje, som det är naturligt, att en författare icke så lätt öfvergifver sin öfvertygelse och som Du, ju uphöjdare plats Du innehar inom litteraturens område, måste vara desto mera tolerant emot afvikande meningar, säker i Ditt ljusa och orubbliga medvetande, att sanningen ej kan tillbakahållas af obetydliga skriftställares antingen försök att fördunkla den eller oförmåga att framställa henne i all sin klarhet. Aldrig hafva vetenskapens förste män, sådane som Cuvier, Humboldt, Brown, Jussieu, Du sjelf etc. nedlåtit sig till att förtrycka meningar eller gå i strid emot samtida författare; tvertom hafva de snarare blifvit anfallne än angripit sjelfve. Hela deras vetenskapliga lif är positift. De uptäcka nya sanningar och öfverlemna vilfarelsen och den mindre förmågan til sin egen förgänglighet.
Jag räknar således icke det ringaste på den ton af ytterlig bitterhet, hvarmed dina anmärkningar äro författade; icke
