1. Berzelius till Hisinger.
Jag har nu fått bref från Afzelius, som medföljer. Tit.
ser at de[1] vilja decomponera vårt cerium. De tro at den är
manganeshaltig yttria, smittad af berylljord. De synas icke
med synnerlig upmärksamhet hafva genomgått våra försök,
utan häftat sig här och där vid vissa phoenomener, som
cerium kan frambringa gemensamt med någon af desse tre.
Deras vigtigaste skäl synes vara den eg. vigten; de tyckas
nämligen tro at ceriumoxiden väger mindre än yttria genom
halten af manganes och beryll. Jag har i dag svarat
Afzelius[2], sagt mina tankar och framkastadt några försök af
våra, på hvilka jag begärt hans förklaring, ifall vårt cerium
vore yttria. T. e. kolsyradt cerium helt hastigt upglödgadt blir
brunt; kastadt i utspädd kall saltsyra, upkommer ingen den
minsta fräsning, intet tecken til uplösning; och yttria skulle
i en så hastig upglödgning förlora sin kolsyra, och hvad som
är ännu värre bli olöslig i saltsyra; ty alt hvad som sedan
vid kokning löses med utveckling af .png){kind=small}
[3] måtte väl vara
metalloxid och icke någon jordart.
Huru har det gått med alknopparna?
- Tit.
ö. t.
J. Berzelius.
- ↑ [ 85 ]D. v. s. Uppsalakemisterna professor J. Afzelius och laborator A. G. Ekeberg. Jfr Bz. Sb. ant. s. 39.
- ↑ [ 85 ]Detta brev, daterat den 17 mars 1804, finnes i Uppsala universitetsbibliotek.
- ↑ [ 85 ]De kemiska symboler, av vilka Berzelius vid denna tid, om ock sparsamt och aldrig i tryck, betjänade sig, äro de av fransmannen Hassenfratz och Adet är 1787 föreslagna. Deras system hade blivit känt i Sverige genom en av A. Sparrman verkställd översättning av Fourcroys Philosophie Chimique (»Philosophia chemica eller grund-sanningen af den nya Chemien». Stockholm 1795.) Se i övrigt teckenförklaringen s. 9.
