22
fullkomlighet, men det kan ändå vara en method at börja med.
Jag rifver malmen mycket fin och rostar den dugtigt, så at
alla delar deraf förvandlas til röd oxid. Derefter öfverguter
jag den med 2 à 3 uns[1] vatten, hvari jag efter
omständigheterna dryper 6—8 til och med 20 droppar saltsyrefri
salpetersyra, och lemnar denna blanning i 48 timar i t. ex. + 20°
temperatur. Deraf uplöses den 
kalken, en del
manganesoxid, samt jordarter i allmänhet, i fall de finnas. Tillika
uptages en portion jern, som i de flesta fall är fosforsyradt
jern; ty jag har funnit at den röda jernoxiden ensamt icke
uplöses i en så utspädd syra, om de icke kokas tilsamman, och
då uptages altför obetydligt. — Lösningen i salpetersyra
fälles med kolsyrad ammoniak. Fällningen är vanligen hvit,
men gulnar i luften. Kokas den med kali och detta kali
sedan får egenskapen at efter mättning med 
och 
s
bortjagande fälla kalkvatten, så var der äfven fosforsyradt jern.
At skilja den fosforsyrade kalken från manganesen samt
från magnesia har jag tyckt sker bäst med kolsyrans
qvarhållande vid fällningen af en mycket utspädd uplösning. —
Från ren kalkjord med caust. 
och från lera med caustikt
kali, som jemte jernets fosforsyra uptager lerjorden. (Jag
talar om lerjorden, efter jag altid vid myrmalmernas analys af
Liedbeck fann en portjon lerjord uplöst i syran, ehuru
malmen var bränd.) Men huru den fosforsyrade kalken skal
skiljas från jernet, det vet jag icke ännu, ty fosforsyran delar
sig ouphörligt vid fällningarna emellan kalken och jernet,
och man får et 3faldigt salt af jern och kalk, som efter
den starkaste bränning åter löser sig helt och hållet i
salpetersyra med brun färg, om syran ej är förmycket utspädd.
— Så der mycket ungefär är hvad jag kunnat erfara, men
som jag vid Liedbeck’s analyser sällan sjelf lade handen vid,
så blef saken icke drifven til den punkt, som den sannolikt
kan komma.
Hälsa, hälsning och vänskap
