Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

12. Berzelius till Hisinger.

Stockholm d. 2 febr. 1809.

Jag har ännu icke kunnat råka Svanberg[1] för at få veta koboltafhandlingens öde. De afhandlingar jag har at lemna äro: 1:o Analys af Fourcroy's och Vauquelin's gula syra. 2:o Undersökning af mjölksyran, jemte några andra smärre djurkemiska afhandlingar. 3:o Analys af blyoxiderna. 4:o A[nalys] af några salter. 5:o Försök til en analys af tackjern. — Altsamman kommer kanske at utgöra 5 ark eller deromkring. — Kanhända bör jag litet närmare söka utreda ammoniakmetallen, som nu så länge hvilat sig, och då få vi minst två ark til.

Hedenberg höll på med Gränges sjustjernesten[2] här i några dagar, men som han så hastigt måste resa, kom analysen icke at ge några resultat. Några omständigheter, som jag funnit, sedan han lemnade försöken, och som kunde tjena Tit. vid sin analys, skal jag här anföra: at den intet fosforsyradt jern innehåller, derom öfvertyga alla försöken; men halten af fosf[orsyrad] kalk varierar. I Hedenberg's försök, som skedde på 10 grammer malm, blef halten af fosforsyrad kalk blott 1 12 procent. Malmen innehåller emellan sina små glänsande kristaller af röd jernoxid andra, som äro större och af en ungefär 8edr[isk] skapnad. Dessa kristaller sitta i ensamma korn; de gifva et grått eller nästan svart pulver, då de rifvas, och bestå af jernoxidul blandad med litet oxid, kiseljord och talkjord, men föga eller intet manganes. I täppt kärl uplösta i saltsyra gifva de en mörk gröngul uplösning, som af caustikt alkali fälles med mörkgrön färg.

Tit. nämner intet om malmens halt af kiseljord och manganes. Den förra finnes der väl ändå ända til 12 procent, och den sednare i ännu större qvantitet. — Månne icke halten af talkjorden också kan bestämmas i vigt? Jag har den samlade talkjorden af 20 grammer malm, jag skal kanske taga up den och väga den och lägga den til Tit. analys.

  1. [ 86 ]Jöns Svanberg, som vid denna tid var Vetenskapsakademiens sekreterare.
  2. [ 87 ]»Den regenbågefärgade jernmalmen eller s. k. sjustjern-stenen från det egentliga Grengesberget», undersökt av Hisinger, Afhandl. III, s. 321—324.